om Mig ♀
Jag är en kvinna mitt i livet, verkligen. Jag är 51-år. Jag är född och uppvuxen i Mariestad men bor sedan 1995 först i Järfälla och nu boende i Enköping sedan 2006. Jag älskar idrott. Men idag får jag nöja mig med att följa det från tv-soffan. Jag är gift med min själsfrände och absolut bästa vän i alla lägen, och givetvis är han mitt livs kärlek, Patrik. Jag hade 2 barn när vi träffades -95. Så man kan säga att Patrik är bonuspappan. Trots att vi inte har biologiska barn tillsammans har han alltid behandlat de jag kraschlandade i hans ungkarlsliv med, som sina egna. Vi har gått igenom mycket tillsammans och ibland undrar jag varför han fortfarande finns kvar? Men jag vet ju svaret. För att han älskar mig precis som jag är, och jag älskar honom för att han älskar mig precis sån som jag är. En olycksfågel med det ena efter det andra.Tro mig att leva med mig är ingen bal på slottet, eller dans på rosor. Jag är en sån där som är född med otur och större svårigheter än andra. Nu finns det säkert människor därute som läser det här och tänker, nu överdriver hon allt. Men nej, jag gör inte det. Jag önskar att det kunde vara så men de svårigheter jag eller vi gått igenom kanske inte ens några av Er kommer i närheten av under hela Ert liv. Och dessa saker handlar då inte bara om sjukdom. Och det är saker som jag aldrig kommer att ta upp här i min blogg för den här handlar om mig och mitt trasiga sjuka hjärta. Min dotter. Jag är så stolt över Dig och vad Du har åstadkommit i ditt liv. Du är en sådan stark person. Jag älskar Dig och din lilla avbild, och resten av fötterna som trampar runt omkring Dig. Du är en förebild för många fast Du inte vet det, för att det just ska vara så. Min son lever sitt eget liv, och med egna val. Ibland får det vara så. Och det är bara att acceptera, att han inte vill ha en kaos-mamma i sitt liv som bara är sjuk. Jag vill bara att inte försent ska just vara försent. Han är den finaste man kan tänka. Vi hade ett mycket speciellt band då jag blev väldigt ung mamma, och ensam med honom när han var 9 månader. Sen gick livet och jag blev en alldeles för rädd mamma överbeskyddande och det slog runt. Han behövde space från den där mamman som älskade honom över allt annat. Det här utrymmet varar ännu. Snälla låt det inte vara försent. Jag behöver Dig när jag vaknar med mitt nya hjärta i kroppen. Det behöver nåt att slå för. Jag vet själv hur det är att förlora föräldrar som man sen aldrig mer kan få säga till, förlåt, jag borde varit hos Dig oftare. Jag känner min son iallafall tror jag det, och sen han kunde börja prata så har ordet förlåt varit svårt för honom. Han hade alltid svårt med det under sin uppväxt. Men jag vill inte ha ett förlåt. Jag vill få vara den som säger förlåt. Jag tar på mig allt. Nu går vi vidare. In i framtid utan hårda ord. Jag lever ännu på hoppet men det blir svårare och svårare. Förut kunde jag vänta, för jag har alltid väntat på honom. Men nu kanske inte snart någon väntan finns kvar. Min mor dog 4/1-19, hans mormor. På begravningen stod Prästen som känner familjen väl pga flera orsaker framför oss vuxna barn och sa- Jag träffade Er mamma ganska ofta det senaste året. Jag brukade besöka henne i hemmet. Vi tog en kopp kaffe och pratade, hon berättade då att hon levde med en saknad, inte bara för att hennes make gått bort för ganska länge sedan, utan saknad av de hon ville ha runt sig, barn och barnbarn som befann sig alldeles för långt bort. Bara så att Ni vet, hon sörjde Er. Min mamma bodde kvar tills hon dog i det lilla samhälle jag växte upp i(tills jag var 15 och började gymnasiet) Lyrestad strax utanför Mariestad. Jag som bor i Enköping och min lillebror som bor i Nässjö tog nog detta hårdast. Det är också det jag tar med mig in i mitt liv från hennes begravning. Lös konflikter, prata ut med varandra. Träffas. En dag kan det vara försent. Och nu tänker Ni alla, att hon måste vara positiv ( och tacksam) för det hon har. Hon måste tänka att allt ordnar sig. Hon ska ju leva. Men det faktiska verkligheten är inte massa lull lull. Jag lever med en dödlig sjukdom. Varje dag jag lever utan nytt hjärta är på lånad tid. Ja precis så är det. Och detta vet jag. Jag önskar att alla andra visste och förstod. För ibland står orden positiv och tacksam mig upp i halsen. Gråt med mig om ni vill. Jag behöver gråta mycket. Jag behöver vissa saker för att kunna släppa och gå vidare in i mitt nya liv. Jag behöver Patrik, jag behöver min dotter, jag behöver den där lille som gav oss livet igen, jag behöver hennes familj, jag behöver min egna stora familj men där måste de få vara på mina egna gränser. Vi är för många och det blir stökigt och massor av baciller då de har sina träffar. Jag kan träffa en i taget, om jag orkar. Jag behöver Dig, Linus, min son, innan det är försent. Du är mitt i livet. Jag lever på lånad tid som när som helst kan ta slut. Jag är också i riskzonen för att drabbas av stroke. En dag kanske jag inte kan tala eller svara Dig. Låt inte mer tid gå. Jag saknar Dig i varje andetag. Och tänk om andetaget snart är över. Jag brukar aldrig be om något eller till någon men här ber jag.
Jag har arbetat inom psykiatri, behandling, missbruk och som personligt ombud under 25 år. Och jag älskar varje minut. Jag arbetar utifrån att skapa allians med klienten. Mitt viktigaste vapen är det första mötet. Det första mötet kommer aldrig igen. Jag ser mig själv som modig, orädd och med fullaste respekt för vem person jag än träffar.
Oftast när man träffar på mig eller ser mig när man inte känner mig tror man kanske att jag är en kall person, jag har en tuff attityd och dessutom kort spretigt blonderat hår trots att jag är 50 år. Detta har ibland varit min fiende. Mitt utseende och kaxiga attityd. Men ni som träffat mig och fått lära känna mig vet att jag är en omtänksam person, mer än för mitt eget bästa, jag är alltid redo, att hjälpa, såväl klienter som kollegor, och den sista jag tänker på är mig själv. Jag är problemlösaren som ser lösningar, i arbetslivet. Nu hemma är det något helt annat. Jag AnnLouise finns inte kvar i den förpackningen. Nu är nu och nu är livet trasigt, och det behövs lite mer än plåster för att laga.
Vi bor i en lägenhet inne i centrala Enköping. Vi gillar, eller gillade att promenera, vara ute, röra på oss. Och vi hade hund. Nu får min man ta sina powerwalks själv innan jag tagit mig ur sängen. Vi har något som vi gemensamt älskar. Vi har en ny husvagn med alla bekvämligheter i, som en blandning av ett hotellrum och lägenhet. Golvvärme, varmvatten, handdukstork, dusch, ja allt lyx man kan ha. Den åker vi, eller åkte vi, runt i Sverige med från den dagen vi gick på vår oftast 4 veckor långa semester tills helgen innan vi började jobba. Oj vad vi har älskat detta. Nu är även den friheten begränsad och frågetecknet finns? Kommer vi att komma iväg något mer. Eller måste beslut även tas med den. Den frågan kan inte besvaras nu men den finns där långt bak.
Helt klart är att jag är inte jag längre. Det har bara varit att acceptera. Vilket man vill eller inte. Helt utan tid och planering tar jag, vi en dag i taget. Och livet ligger helt i någon annans händer. Jag bestämmer inte längre. Att bli sjuk i en av de svåraste sjukdomarna som finns där kroppens viktigaste organ måste bytas ut, gör något med en jag lovar. Och Du, jag eller Ni har ingen chans då "skoven" drabbar din kropp. Tro inte, att man hinner tänka Nu ska jag tänka positivt och bara vara tacksam för det jag har. Jag hinner inte blinka. Det slår ut mig totalt, gråtande, shippande efter andan, bankar hjärtat i bröstet som att det vill komma ut och pulsen ska vi inte tala om. Hela kroppen hamnar i fullständig stress och det enda vi pratar om då är, ambulans eller inte. Jag säger oftast inte. Jag ska bara vila lite. Då när jag tittar mig i spegeln ser jag inte en levande AnnLouise, jag ser ett så blekt ansikte att jag tror att det är ett spöke.
Jag har ingen matlust men kan gå upp i vikt pga vätskeansamling och då precis den dagen eller veckan kan jag möta någon som säger men nu mår Du nog bättre för du har gått upp lite i vikt. Jag har slutat att förklara så jag ljuger lite, jo men kanske....
Och sen in med Furix som gör att jag kissar varannan minut och gör mig så sjuk att jag blir sängliggande. Furix är den medicin som påverkar mig mest, men som jag mest behöver så väl. Och stödstrumpor. Jag kunde väl aldrig trott för ett år sen att jag skulle tvingas ha på mig de där tvångströjestrumporna!? Som är som ett extra skinn( jag ogillar dom starkt).
Så Jag är jag men olika jag varje dag från minut till minut. Men jag saknar henne, det där blonda yrvädret som arbetade fort och lätt, självständighetens gudinna. Hon som bara ville leva ett enkelt liv. Inte för mycket begärt men livet var menat för något annat för mig. Och just det, det alla säger att det är bara att acceptera. NEJ jag accepterar det aldrig. Jag kommer att kunna lära mig att leva med mitt nya liv, och det jag fått men att acceptera att hen däruppe testar min styrka genom att göra mig så sjuk som man någonsin kan, fast jag redan gått igenom flera sjukdomshelvete med tre ryggoperationer, det ACCEPTERAR jag aldrig. Och försök inte Ni nu som tänker att hon måste ju tänka positivt. Jag är positiv och jag känner tacksamhet men på mitt vis. Och Ni ska få se sen om och när jag får börja leva mitt nya liv med mitt nya hjärta. Där och då har jag en skyldighet att se till att den som gett mig av sitt liv, att vårda det på bästa sätt, och jag lovar att jag ska slita.
Detta var JAG, allt om mig för nu.
Jag har arbetat inom psykiatri, behandling, missbruk och som personligt ombud under 25 år. Och jag älskar varje minut. Jag arbetar utifrån att skapa allians med klienten. Mitt viktigaste vapen är det första mötet. Det första mötet kommer aldrig igen. Jag ser mig själv som modig, orädd och med fullaste respekt för vem person jag än träffar.
Oftast när man träffar på mig eller ser mig när man inte känner mig tror man kanske att jag är en kall person, jag har en tuff attityd och dessutom kort spretigt blonderat hår trots att jag är 50 år. Detta har ibland varit min fiende. Mitt utseende och kaxiga attityd. Men ni som träffat mig och fått lära känna mig vet att jag är en omtänksam person, mer än för mitt eget bästa, jag är alltid redo, att hjälpa, såväl klienter som kollegor, och den sista jag tänker på är mig själv. Jag är problemlösaren som ser lösningar, i arbetslivet. Nu hemma är det något helt annat. Jag AnnLouise finns inte kvar i den förpackningen. Nu är nu och nu är livet trasigt, och det behövs lite mer än plåster för att laga.
Vi bor i en lägenhet inne i centrala Enköping. Vi gillar, eller gillade att promenera, vara ute, röra på oss. Och vi hade hund. Nu får min man ta sina powerwalks själv innan jag tagit mig ur sängen. Vi har något som vi gemensamt älskar. Vi har en ny husvagn med alla bekvämligheter i, som en blandning av ett hotellrum och lägenhet. Golvvärme, varmvatten, handdukstork, dusch, ja allt lyx man kan ha. Den åker vi, eller åkte vi, runt i Sverige med från den dagen vi gick på vår oftast 4 veckor långa semester tills helgen innan vi började jobba. Oj vad vi har älskat detta. Nu är även den friheten begränsad och frågetecknet finns? Kommer vi att komma iväg något mer. Eller måste beslut även tas med den. Den frågan kan inte besvaras nu men den finns där långt bak.
Helt klart är att jag är inte jag längre. Det har bara varit att acceptera. Vilket man vill eller inte. Helt utan tid och planering tar jag, vi en dag i taget. Och livet ligger helt i någon annans händer. Jag bestämmer inte längre. Att bli sjuk i en av de svåraste sjukdomarna som finns där kroppens viktigaste organ måste bytas ut, gör något med en jag lovar. Och Du, jag eller Ni har ingen chans då "skoven" drabbar din kropp. Tro inte, att man hinner tänka Nu ska jag tänka positivt och bara vara tacksam för det jag har. Jag hinner inte blinka. Det slår ut mig totalt, gråtande, shippande efter andan, bankar hjärtat i bröstet som att det vill komma ut och pulsen ska vi inte tala om. Hela kroppen hamnar i fullständig stress och det enda vi pratar om då är, ambulans eller inte. Jag säger oftast inte. Jag ska bara vila lite. Då när jag tittar mig i spegeln ser jag inte en levande AnnLouise, jag ser ett så blekt ansikte att jag tror att det är ett spöke.
Jag har ingen matlust men kan gå upp i vikt pga vätskeansamling och då precis den dagen eller veckan kan jag möta någon som säger men nu mår Du nog bättre för du har gått upp lite i vikt. Jag har slutat att förklara så jag ljuger lite, jo men kanske....
Och sen in med Furix som gör att jag kissar varannan minut och gör mig så sjuk att jag blir sängliggande. Furix är den medicin som påverkar mig mest, men som jag mest behöver så väl. Och stödstrumpor. Jag kunde väl aldrig trott för ett år sen att jag skulle tvingas ha på mig de där tvångströjestrumporna!? Som är som ett extra skinn( jag ogillar dom starkt).
Så Jag är jag men olika jag varje dag från minut till minut. Men jag saknar henne, det där blonda yrvädret som arbetade fort och lätt, självständighetens gudinna. Hon som bara ville leva ett enkelt liv. Inte för mycket begärt men livet var menat för något annat för mig. Och just det, det alla säger att det är bara att acceptera. NEJ jag accepterar det aldrig. Jag kommer att kunna lära mig att leva med mitt nya liv, och det jag fått men att acceptera att hen däruppe testar min styrka genom att göra mig så sjuk som man någonsin kan, fast jag redan gått igenom flera sjukdomshelvete med tre ryggoperationer, det ACCEPTERAR jag aldrig. Och försök inte Ni nu som tänker att hon måste ju tänka positivt. Jag är positiv och jag känner tacksamhet men på mitt vis. Och Ni ska få se sen om och när jag får börja leva mitt nya liv med mitt nya hjärta. Där och då har jag en skyldighet att se till att den som gett mig av sitt liv, att vårda det på bästa sätt, och jag lovar att jag ska slita.
Detta var JAG, allt om mig för nu.
Kommentarer
Skicka en kommentar