Det har varit en tid av bergochdalbana. Jag kan idag inte ens tro att förra hösten/vinter/ tidig vÄr var nÀstan början till normalt. Jag hade sÄ gÀrna velat vara i det, nÀstan normala. Det hade rÀckt. Och som jag trivs och Àlskar det dÀr nÀstan normala. Som jag bad. LÄt mig fÄ stanna hÀr. Jag lÀrde mig. Jag ber inte mer och jag önskar mig inte saker. Jag behöver för att kunna hÄlla mig nÄgorlunda frisk, trygghet och tillit. Jag hade det fram till Ärskiftet 20/21. Jag önskar att alla patienter i vÄrden fick det/fÄr det som jag ocksÄ behöver. Jag har försökt att krÀva det. Men det Àr lika omöjligt som att vinna pÄ triss eller lotto. Jag styr inte över siffrorna. AlltsÄ resultatet av lÀkare. De finns dÀr bara. Men vi patienter fÄr snÀllt lÀra oss att ta emot. Alla som tidigare har följt mig hÀr vet att jag en gÄng hade det som sÄ alla behöver, en fast lÀkare. PÄ just den mottagningen som man gÄr. Man kan ha flera ex specialist vid specialistmottagning och huslÀkare vid sin vÄrdcentral.
Jag mĂ„ste börja pĂ„ nytt, skriva om historien, för det som var dĂ„ var dĂ„, och nu Ă€r nu. Jag hoppas kunna stanna kvar just hĂ€r för det Ă€r för komplicerat för mig att byta. Jag önskar att Ni som en gĂ„ng orkade följa med mig, att Ă€ven Ni orkar. Jag ska bli bĂ€ttre pĂ„ att skriva, jag ska, det lovar jag. Men jag borde verkligen skriva en bok istĂ€llet för det som hĂ€nt mig, behöver verkligen fler fĂ„ lĂ€sa och kĂ€nna. Vi Ă€r fler men vi borde vara 0 i statistiken. Snart sĂ„ börjar jag skriva. Jag lovar. HjĂ€rtekramar AnnLouise♥️
Kommentarer
Skicka en kommentar