Ove och jag.

 Det har varit en tid av bergochdalbana. Jag kan idag inte ens tro att förra hösten/vinter/ tidig vår var nästan början till normalt. Jag hade så gärna velat vara i det, nästan normala. Det hade räckt. Och som jag trivs och älskar det där nästan normala. Som jag bad. Låt mig få stanna här. Jag lärde mig. Jag ber inte mer och jag önskar mig inte saker. 

Jag behöver för att kunna hålla mig någorlunda frisk, trygghet och tillit. Jag hade det fram till årskiftet 20/21. Jag önskar att alla patienter i vården fick det/får det som jag också behöver. Jag har försökt att kräva det. Men det är lika omöjligt som att vinna på triss eller lotto. Jag styr inte över siffrorna. Alltså resultatet av läkare. De finns där bara. Men vi patienter får snällt lära oss att ta emot. 

Alla som tidigare har följt mig här vet att jag en gång hade det som så alla behöver, en fast läkare. På just den mottagningen som man går. Man kan ha flera ex specialist vid specialistmottagning och husläkare vid sin vårdcentral. Och på min vårdcentral hon som gjord av guld, som jag har haft sen 2014, bara tillit och trygghet. Hon känner hela mig utan och innan. Jag kan dra ner dragkedjan och öppna hela systemet när jag är hos henne. Och när jag går, vet jag, känner jag 100% ärlighet och kunskap. Hon kan också prata med mig om vad som helst. Min husläkare helar mig. Gjord av guld, god som kräm, änglavingar på ryggen. Sån är hon bara. 

Men på min mottagning, medicinmottagning , hjärtmottagning med specialister kardiologi, där är min upplevelse att det felat. Och jag är helt övertygad om att drottningen av kardiologi inte gått i pension, dec 20, hade jag inte befunnit mig där jag är idag. För hon var också trygghet och tillit. Och trygghet och tillit ger goda behandlingsresultat. 

Efter att hon drottningen av kardiologi slutade, så har jag hamnat i nåt jag aldrig kunnat tro. Minnet finns nästan inte kvar, jag är inte jag.

Jag ska fullfölja och berätta. Men min upplevelse är att jag utsatts av ett övergrepp av sjukvården, absolut inte sexuellt, utan min kontakt med vården. Det som snurrat har gett mig ytterligare en diagnos. Så nu måste jag börja med den för att klara av vården, som skadar mig mer och mer. Jag har slungats runt och fick själv sätta stopp.

En man som heter Ove. Vilken film. En film jag aldrig tyckt varit rolig utan en film av livsöden, så trasigt, och så mycket sorg. Idag såg jag om den. Och så gemensamt vi har Ove och jag. Vi har en hjärtsjukdom som ger stort hjärta och ingen hjälp går att få. Det är en sån sjukdom. Och ni som varit där vet hur det känns i en när läkaren säger att du är sjuk, i en diagnos där ingen hjälp går att få. Vad gör det med en människa. Jo man kämpar. Men vet inte hur länge till man eller kroppen orkar. 

Men ska man orka kämpa fast man vet att man är sjuk, som bara blir sämre, så behöver patienten trygghet och tillit. Ni ha gjort nåt m mig. Och idag vet jag inte hur jag ska vidare. Inte stabil längre, tom labil säger Ni de stora manliga👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️👨🏼‍⚕️. Den diagnosen hade jag inte fram till 2020. Och så ger Ni mig fler och fler mediciner att stoppa i den här lilla kroppen med det förstorade stela hjärtat. 

Jag har påbörjat en behandling hos psykolog. Kommer hon orka med en sån som mig. Tänk att jag tänker så. 10 ggr/samtal räcker aldrig. 

Mitt stora stela hjärta , hur ska jag kunna orka leva vidare med dig( och mig).

Mediciner är det enda säger dom nu. Jag känner mig lurad

Så mycket bättre hjäper mig att tömma mig på känslor. Tårar en lördagskväll. Till både Marie och Ove. Sorg så sorg.

♥️👱