Ove och jag.
Det har varit en tid av bergochdalbana. Jag kan idag inte ens tro att förra hösten/vinter/ tidig vår var nästan början till normalt. Jag hade så gärna velat vara i det, nästan normala. Det hade räckt. Och som jag trivs och älskar det där nästan normala. Som jag bad. Låt mig få stanna här. Jag lärde mig. Jag ber inte mer och jag önskar mig inte saker. Jag behöver för att kunna hålla mig någorlunda frisk, trygghet och tillit. Jag hade det fram till årskiftet 20/21. Jag önskar att alla patienter i vården fick det/får det som jag också behöver. Jag har försökt att kräva det. Men det är lika omöjligt som att vinna på triss eller lotto. Jag styr inte över siffrorna. Alltså resultatet av läkare. De finns där bara. Men vi patienter får snällt lära oss att ta emot. Alla som tidigare har följt mig här vet att jag en gång hade det som så alla behöver, en fast läkare. På just den mottagningen som man går. Man kan ha flera ex specialist vid specialistmottagning och husläkare vid sin vårdcentral.